Visst ska vi ägnas oss åt kampanjjournalistik. Men när och i vilket syfte? Det är en intressantare fråga. Att medierna beslutar sig för att ägna sig åt fullskalig opinionsbildning på bästa nyhetsplats kan tyckas vara lustigt, då objektivitet och kritisk granskning borde genomsyra innehållet. Fast det vore ju naivt att tro att det är så, särskilt som nyhetsbranschen till stora delar är en vinstdrivande verksamhet. Går det att göra profit på kampanjjournalistik så kommer det att finnas kampanjjournalistik. Särskilt i aftonblaskerna. Där kanske mer tveksamma former av journalistikformen förekommer mer frekvent.
Enligt mig grundar sig kampanjjournalistikens vara eller icke vara i de intentioner som ligger till grund för att kampanjen väcks till liv. Exempelvis var de gemensamma krafttagen för att uppmärksamma David Isaak förankrade i rätten till yttrandefrihet, en grundsyn de flesta borde dela. Men är det inte orättvist att lyfta fram den enskilde hävdar vissa? Och visst finns det andra journalister som också sitter fängslade för sina åsikter. Men blir situationen bättre av att alla uppmärksamma lika lite? Knappast. Kampanjjournalistiken behövs för att tränga igenom mediebruset i vissa fall. Och i efterdyningarna kan andra liknande fall förhoppningsvis uppmärksammas.
Den internationella kampanjen som uppmärksammar Aun San Suu Kyi bedrivs i en strävan att slå ned förtryck och diktatur. Och för att uppmärksamma rätten till yttrandefrihet och demokrati. I fall som dessa är kampanjjournalistiken ett effektivt och intelligent verktyg för att sätta press på makthavare och få dem att agera. Och oss andra att inte glömma.
Den kampanjjournalistik som bedrevs i samband med att Annika Östberg förflyttades till Sverige och fick sitt straff tidsbestämt kan väl debatteras. Men 28 år för medhjälp till mord är en lång tid. Särskilt med svenska mått. Och att hon skulle få sitt straff tidsbestämt så snabbt i Sverige hade säkerligen delvis med medierna att göra.
Slutligen tycker jag att kampanjjournalistik kan vara ett bra sätt för att väcka debatt och lyfta fram det enskilda. Ibland behövs det. Det gäller dock som alltid att ta del av det som skrivs kritiskt, i synnerhet när det handlar om kampanjjournalistik.
måndag 7 december 2009
fredag 6 november 2009
Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?
Svensk Maffia – En kartläggning av de kriminella gängen
En ny form av organiserad brottslighet har på allvar etablerat sig i Sverige under de senaste decennierna. Och det är just detta som journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson skickligt skildrar i sin bok Svensk Maffia. Boken redogör för de organiserade kriminella nätverken, hur de växt fram och etablerat sig i det svenska samhället. Vittnen tystas, åklagare hotas och avhopp ses i många fall som en dödssynd. I boken får vi följa de transnationella mc-organisationerna, etniska kriminella nätverk och gäng som bildats i såväl problemområden som på anstalter runt om i landet. Wierup och Larsson har arbetat med ett omfattande material, intervjuat flera människor och på djupet trängt ner i de kriminella organisationerna för att ge den mycket informativa sammanfattning av den organiserade brottsligheten som Svensk Maffia är.
I boken skildras de olika gängens kopplingar till varandra och gängrelaterat våld som de olika grupperna utfört för att vinna såväl ekonomisk som territoriell makt. I boken skildras hur organisationerna är uppbyggda, vilka regler som finns och hur interna straffskalor tillämpas på de medlemmar som inte följer dem. Organisationer där samhällets lagar inte gäller. Den ger också en nyanserad bild av den problematik som finns i att unga arga män utan framtidstro plötsligt kan få pengar och makt genom att gå med i ett kriminellt nätverk.
Svensk Maffia är välskriven utan direkta skönlitterära inslag. Avsaknaden av skönlitterära inslag är dock något som inte alls påverkar bokens läsvärde. Den skildrar och belyser ett uppenbart samhällsproblem på ett mycket informativt och väl genomarbetat sätt. Och de beskrivningar av händelser som sker i den kriminella världen behöver knappast kryddas för att de både ska vara spännande och skrämmande. Därför tror jag inte heller att författarna har tummat på sanningshalten eller målat upp bilder som inte stämmer. Och sanningshalten tror jag inte heller påverkats av att arbetet är publicerat i bokform. Andra publiceringsformer känns helt enkelt svåra för ett så pass omfattande material som Wierup och Larsson arbetat fram.
Författarna utsätter sig också för uppenbara risker om de skulle välja att tänja på sanningsgränserna. Med tanke på det som avhandlas i boken har de redan utsatt sig för en tillräcklig risk. Och jag tror inte deras uppsåt har varit att göra sig mer ovän med de arga pojkarna än de redan gjort. Jag hörde någonstans att de blivit hotade för sitt arbete, bland annat via sajten Flashback.
Med tanke på new journalism tycker jag att det är ett intressant och meningsfullt sätt att bedriva journalistik. Dock tycker jag arbetet ska genomsyras av sanning, objektivitet och etik. Precis som all annan gammal hederlig journalistik. Behovet av att beskriva lite mer målande och ibland krydda till texten lite ser jag dock som en förutsättning för att göra ett material mer läsvärt. Det är okej så länge det inte går ut över sanningen. Svensk Maffia är läsvärd. Köp eller låna.
En ny form av organiserad brottslighet har på allvar etablerat sig i Sverige under de senaste decennierna. Och det är just detta som journalisterna Lasse Wierup och Matti Larsson skickligt skildrar i sin bok Svensk Maffia. Boken redogör för de organiserade kriminella nätverken, hur de växt fram och etablerat sig i det svenska samhället. Vittnen tystas, åklagare hotas och avhopp ses i många fall som en dödssynd. I boken får vi följa de transnationella mc-organisationerna, etniska kriminella nätverk och gäng som bildats i såväl problemområden som på anstalter runt om i landet. Wierup och Larsson har arbetat med ett omfattande material, intervjuat flera människor och på djupet trängt ner i de kriminella organisationerna för att ge den mycket informativa sammanfattning av den organiserade brottsligheten som Svensk Maffia är.
I boken skildras de olika gängens kopplingar till varandra och gängrelaterat våld som de olika grupperna utfört för att vinna såväl ekonomisk som territoriell makt. I boken skildras hur organisationerna är uppbyggda, vilka regler som finns och hur interna straffskalor tillämpas på de medlemmar som inte följer dem. Organisationer där samhällets lagar inte gäller. Den ger också en nyanserad bild av den problematik som finns i att unga arga män utan framtidstro plötsligt kan få pengar och makt genom att gå med i ett kriminellt nätverk.
Svensk Maffia är välskriven utan direkta skönlitterära inslag. Avsaknaden av skönlitterära inslag är dock något som inte alls påverkar bokens läsvärde. Den skildrar och belyser ett uppenbart samhällsproblem på ett mycket informativt och väl genomarbetat sätt. Och de beskrivningar av händelser som sker i den kriminella världen behöver knappast kryddas för att de både ska vara spännande och skrämmande. Därför tror jag inte heller att författarna har tummat på sanningshalten eller målat upp bilder som inte stämmer. Och sanningshalten tror jag inte heller påverkats av att arbetet är publicerat i bokform. Andra publiceringsformer känns helt enkelt svåra för ett så pass omfattande material som Wierup och Larsson arbetat fram.
Författarna utsätter sig också för uppenbara risker om de skulle välja att tänja på sanningsgränserna. Med tanke på det som avhandlas i boken har de redan utsatt sig för en tillräcklig risk. Och jag tror inte deras uppsåt har varit att göra sig mer ovän med de arga pojkarna än de redan gjort. Jag hörde någonstans att de blivit hotade för sitt arbete, bland annat via sajten Flashback.
Med tanke på new journalism tycker jag att det är ett intressant och meningsfullt sätt att bedriva journalistik. Dock tycker jag arbetet ska genomsyras av sanning, objektivitet och etik. Precis som all annan gammal hederlig journalistik. Behovet av att beskriva lite mer målande och ibland krydda till texten lite ser jag dock som en förutsättning för att göra ett material mer läsvärt. Det är okej så länge det inte går ut över sanningen. Svensk Maffia är läsvärd. Köp eller låna.
måndag 5 oktober 2009
Blogguppgift B: Etik i medierna
Namn- och bildpublicering på misstänkta brottslingar är en svårt publicistisk avvägning och skiftar givetvis från fall till fall. Uppenbarligen finns det också stora redaktionella skillnader i vad som anses vara rätt att göra. Efter att jag lyssnat på ett avsnitt av programmet Medierna som handlade om mordet på en homosexuell man i Malmö framhävs också de redaktionella olikheterna i hur dessa etiska avvägningar hanteras. Vilken trosuppfattining de misstänkta hade, och att den ena drev en blogg om religion och moralfrågor blev föremål för debatt i den fortsatta rapporteringen om mordet.
I det specifika fallet lutade sig vissa medier sig lugnt tillbaka på att informationen om de misstänkta brottslingarnas bakgrund, religiösa övertygelse och etniska tillhörighet redan fanns tillgängligt på nätet. De bygger också sina argument för publiceringen på att allmänheten, utan större ansträngning, kan söka reda på informationen om de misstänkta gärningsmännen. Varför skulle de i det läget inte själva publicera uppgifterna? Jag anser dock att det ligger en stor skillnad i att publicera uppgifterna redaktionellt och att informationen publicerats på ickeredaktionella sajter. Jag tycker det är tveksamt att göra den jämförelsen. Det kan bli väldigt komplicerat om argument som dessa ska få utrymme att styra hur ”gammelmedia” hanterar dessa etiska frågor.
Sydsvenskan rapporterade mer restriktivt om händelsen då åklagaren redan på ett tidigt stadium avfärdade att det skulle handla om ett hatbrott. Istället menade han att det rörde sig om mycket mer vardagliga saker som bakomliggande skäl till det inträffade. Baserat på detta valde tidningen att fortsätta sin rapportering om händelsen, utan märkbara inslag av religion och information om de misstänktas bakgrund. Enligt mig var det ett bra val i detta läge.
Aftonbladet, som gärna kliver över lik i sin jakt på lösnummerförsäljning , gjorde givetvis det rakt motsatta. Det spekulerades friskt om tänkta motiv till mordet baserat på den misstänktes blogg och trosuppfattning. Andra medier valde en slags gyllene medelväg och berättade lite om bakgrunden men med större försiktighet. Skulle jag som ansvarig utgivare ställas inför situationen är det naturligtvis väldigt svårt att ta ett korrekt beslut. Vad är allmänintresse och vad är irrelevant information? Visst fanns det förmodligen ett allmänintresse i de misstänktas bakgrund, men baserat på åklagarens uppgifter och den knapphändiga information som fanns hade jag varit varsam med publiceringar om religiös uppfattning och de misstänktas bakgrund.
Ytterligare ett fall för diskussion var när Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad nyligen publicerade bilden på en misstänkt våldtäktsman. Som i skrivande stund tydligen blivit häktat, dock genom tips efter ett inslag i TV3:s Efterlyst och inte genom de bilder som publicerats i NWT och VF.
Eftersom allmänintresset var stort och det verkade finnas klara bevis mot mannen kan jag till viss del tycka att det är en godtagbar publicering. Det finns också en aspekt i att varna allmänheten, vilket ytterligare förstärker argumenten för tidningarnas agerande. Men jag tycker också att utvecklingen kan bli farlig. Jag tror det finns en risk att vi vänjer vid ett nyhetsutbud där vissa medier inte drar sig för namn- och bildpubliceringar på misstänkta. Medierna som gör valet att publicera dömer också per automatik den misstänkte i allmänhetens ögon. Något som bör lämnas till rättsväsendet. Det finns också klara etiska aspekter i att ta hänsyn till anhöriga som drabbas av dessa publiceringar. Och vart stannar utvecklingen? Kommer vi i framtiden även kunna se namn- och bildpubliceringar där brottet befinner sig lägre i straffskalan än vad vi får se exempel på idag?
Namn- och bildpublicering på misstänkta brottslingar är en svårt publicistisk avvägning och skiftar givetvis från fall till fall. Uppenbarligen finns det också stora redaktionella skillnader i vad som anses vara rätt att göra. Efter att jag lyssnat på ett avsnitt av programmet Medierna som handlade om mordet på en homosexuell man i Malmö framhävs också de redaktionella olikheterna i hur dessa etiska avvägningar hanteras. Vilken trosuppfattining de misstänkta hade, och att den ena drev en blogg om religion och moralfrågor blev föremål för debatt i den fortsatta rapporteringen om mordet.
I det specifika fallet lutade sig vissa medier sig lugnt tillbaka på att informationen om de misstänkta brottslingarnas bakgrund, religiösa övertygelse och etniska tillhörighet redan fanns tillgängligt på nätet. De bygger också sina argument för publiceringen på att allmänheten, utan större ansträngning, kan söka reda på informationen om de misstänkta gärningsmännen. Varför skulle de i det läget inte själva publicera uppgifterna? Jag anser dock att det ligger en stor skillnad i att publicera uppgifterna redaktionellt och att informationen publicerats på ickeredaktionella sajter. Jag tycker det är tveksamt att göra den jämförelsen. Det kan bli väldigt komplicerat om argument som dessa ska få utrymme att styra hur ”gammelmedia” hanterar dessa etiska frågor.
Sydsvenskan rapporterade mer restriktivt om händelsen då åklagaren redan på ett tidigt stadium avfärdade att det skulle handla om ett hatbrott. Istället menade han att det rörde sig om mycket mer vardagliga saker som bakomliggande skäl till det inträffade. Baserat på detta valde tidningen att fortsätta sin rapportering om händelsen, utan märkbara inslag av religion och information om de misstänktas bakgrund. Enligt mig var det ett bra val i detta läge.
Aftonbladet, som gärna kliver över lik i sin jakt på lösnummerförsäljning , gjorde givetvis det rakt motsatta. Det spekulerades friskt om tänkta motiv till mordet baserat på den misstänktes blogg och trosuppfattning. Andra medier valde en slags gyllene medelväg och berättade lite om bakgrunden men med större försiktighet. Skulle jag som ansvarig utgivare ställas inför situationen är det naturligtvis väldigt svårt att ta ett korrekt beslut. Vad är allmänintresse och vad är irrelevant information? Visst fanns det förmodligen ett allmänintresse i de misstänktas bakgrund, men baserat på åklagarens uppgifter och den knapphändiga information som fanns hade jag varit varsam med publiceringar om religiös uppfattning och de misstänktas bakgrund.
Ytterligare ett fall för diskussion var när Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad nyligen publicerade bilden på en misstänkt våldtäktsman. Som i skrivande stund tydligen blivit häktat, dock genom tips efter ett inslag i TV3:s Efterlyst och inte genom de bilder som publicerats i NWT och VF.
Eftersom allmänintresset var stort och det verkade finnas klara bevis mot mannen kan jag till viss del tycka att det är en godtagbar publicering. Det finns också en aspekt i att varna allmänheten, vilket ytterligare förstärker argumenten för tidningarnas agerande. Men jag tycker också att utvecklingen kan bli farlig. Jag tror det finns en risk att vi vänjer vid ett nyhetsutbud där vissa medier inte drar sig för namn- och bildpubliceringar på misstänkta. Medierna som gör valet att publicera dömer också per automatik den misstänkte i allmänhetens ögon. Något som bör lämnas till rättsväsendet. Det finns också klara etiska aspekter i att ta hänsyn till anhöriga som drabbas av dessa publiceringar. Och vart stannar utvecklingen? Kommer vi i framtiden även kunna se namn- och bildpubliceringar där brottet befinner sig lägre i straffskalan än vad vi får se exempel på idag?
torsdag 17 september 2009
En omvänd Odell
I Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgsposten kan vi idag (15/9 2009) läsa om en kvinna som spelat svårt psykiskt sjuk och därigenom fått ersättning från Försäkringskassan. Pengarna som betalats ut i form av förtidspension, sjukbidrag och ersättning för personlig assistent ska nu återbetalas.
I ett nyhetsvärderingsperspektiv finns det flera aspekter som gör detta till en nyhet. Det första som slår mig är en Anna Odell-effekt. Även om händelsen troligtvis skulle fått massmedial uppmärksamhet iallafall tror jag ändå att fler klickar på rubriken i tidningarnas nätupplagor efter det kontroversiella konstprojektet signerat Anna Odell. Likt Anna Odell spelade kvinnan också psyksjuk, men tvärtom var tanken knappast att skapa uppmärksamhet. Det otroliga medieuppbåd som följde efter konstprojektet bidrar säkerligen till att denna nyhet har tagit sig ganska högt upp i tidningarnas nätupplagor. Kanske är det tidsaspekten kopplat till nyheten om Anna Odell som skapar nyhetsvärdet. Samtidigt kan läsarna identifiera nyheten till något som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden, vilket också bidrar till nyhetsvärdet och gör den intressant för många att läsa. Aktualitetsprincipen förstärks också i och med detta, samtidigt som den aktualiseras av att hovrätten nu beslutat att göra avslag på kvinnans överklagan.
Det som också skapar nyheten är hur historien uppdagades. Läkaren som av en ren slump träffade på sin gamla patient i ett tillsynes fullt friskt tillstånd, för att sedan börja efterforska om hans diagnoser verkligen var korrekt ställda. Ett dramatiskt händelseförlopp, vilket också är ett av kraven som kan ställas på en nyhet. Kanske är det just detta som gör att nyheten klättrar tämligen högt upp på tidningarnas nätupplagor denna måndag, i kampen mot svininfluensan och annat otyg. En annan aspekt i nyhetsvärderingen är också den konfrontation/konflikt som finns mellan de olika parterna som är inblandade i händelsen. Man ser en tydlig konflikt mellan kvinnan och rättsväsendet. Men även en konfrontation mellan kvinnan och läkaren.
Nyheten avslöjar också uppenbarliga felaktigheter i samhället. Läkarens diagnos, som visat sig oriktig har säkerligen bidragit till publiceringen. Det är inte helt ovanligt att felbehandlingar och läkarmissar värderas tämligen högt i det alldagliga nyhetsflödet. I samtliga nätpublikationer återfinns också samma rubrik: ”Psyksjuk” ska betala 1,8 miljoner, en rubrik som jag tror lockar till klick där den publicerades.
En vecka kvar
I flera olika medier, alltifrån P1 till Aftonbladet, kunde vi i veckan höra/läsa om det misslyckade avrättningsförsök som ägde rum i Lucasville, Ohio. En dödsdömd man fick sin sista levnadsdag uppskjuten då bödeln inte kunde hitta en lämplig ven för den giftinjektion som skulle ta hans liv. En tämligen makaber nyhet i mitt tycke, då att jag anser att dödsstraffet förlegad metod av medborgerlig korrektion. Men nog om det.
Nyhetsvärdet ligger framförallt i det dramatiska händelseförloppet som utspelar sig i samband med det inträffade. Principen om det oväntade och dramatiska i kombination med en kontroversiell straffmetod är det som förhöjer nyhetsvärdet. Statistiskt sett så vet jag inte hur ofta avrättningar går snett, men jag anar att liknande fall är tämligen ovanliga. Och något som i högsta grad bidrar till den massmediala uppmärksamheten. Nyhetens allmänintresse förstärks också av att det misslyckade avrättningsförsöket, då medierna nu kan följa upp det inträffade när nästa försök inleds. Det blir en sorts makaber cliffhanger av det hela som sannolikt kommer aktualisera nyheten även den kommande veckan. När de väl lyckas eller åter misslyckas.
Ytterligare en faktor som förstärker nyhetsvärdet är att artikeln handlar om brott, lagar och straff. Vanligen värderas nyheter som avhandlar ämnet ganska högt. Dödsstraffet, som många en har en åsikt om, bidrar också till ett allmänintresse som medverkar till att nyhetsvärderingen blir högre.
Nedan följer ett axplock av de sajter där nyheten publicerats.
Aftonbladet
Nyheter24
Svenska Dagbladet
I Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Göteborgsposten kan vi idag (15/9 2009) läsa om en kvinna som spelat svårt psykiskt sjuk och därigenom fått ersättning från Försäkringskassan. Pengarna som betalats ut i form av förtidspension, sjukbidrag och ersättning för personlig assistent ska nu återbetalas.
I ett nyhetsvärderingsperspektiv finns det flera aspekter som gör detta till en nyhet. Det första som slår mig är en Anna Odell-effekt. Även om händelsen troligtvis skulle fått massmedial uppmärksamhet iallafall tror jag ändå att fler klickar på rubriken i tidningarnas nätupplagor efter det kontroversiella konstprojektet signerat Anna Odell. Likt Anna Odell spelade kvinnan också psyksjuk, men tvärtom var tanken knappast att skapa uppmärksamhet. Det otroliga medieuppbåd som följde efter konstprojektet bidrar säkerligen till att denna nyhet har tagit sig ganska högt upp i tidningarnas nätupplagor. Kanske är det tidsaspekten kopplat till nyheten om Anna Odell som skapar nyhetsvärdet. Samtidigt kan läsarna identifiera nyheten till något som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden, vilket också bidrar till nyhetsvärdet och gör den intressant för många att läsa. Aktualitetsprincipen förstärks också i och med detta, samtidigt som den aktualiseras av att hovrätten nu beslutat att göra avslag på kvinnans överklagan.
Det som också skapar nyheten är hur historien uppdagades. Läkaren som av en ren slump träffade på sin gamla patient i ett tillsynes fullt friskt tillstånd, för att sedan börja efterforska om hans diagnoser verkligen var korrekt ställda. Ett dramatiskt händelseförlopp, vilket också är ett av kraven som kan ställas på en nyhet. Kanske är det just detta som gör att nyheten klättrar tämligen högt upp på tidningarnas nätupplagor denna måndag, i kampen mot svininfluensan och annat otyg. En annan aspekt i nyhetsvärderingen är också den konfrontation/konflikt som finns mellan de olika parterna som är inblandade i händelsen. Man ser en tydlig konflikt mellan kvinnan och rättsväsendet. Men även en konfrontation mellan kvinnan och läkaren.
Nyheten avslöjar också uppenbarliga felaktigheter i samhället. Läkarens diagnos, som visat sig oriktig har säkerligen bidragit till publiceringen. Det är inte helt ovanligt att felbehandlingar och läkarmissar värderas tämligen högt i det alldagliga nyhetsflödet. I samtliga nätpublikationer återfinns också samma rubrik: ”Psyksjuk” ska betala 1,8 miljoner, en rubrik som jag tror lockar till klick där den publicerades.
En vecka kvar
I flera olika medier, alltifrån P1 till Aftonbladet, kunde vi i veckan höra/läsa om det misslyckade avrättningsförsök som ägde rum i Lucasville, Ohio. En dödsdömd man fick sin sista levnadsdag uppskjuten då bödeln inte kunde hitta en lämplig ven för den giftinjektion som skulle ta hans liv. En tämligen makaber nyhet i mitt tycke, då att jag anser att dödsstraffet förlegad metod av medborgerlig korrektion. Men nog om det.
Nyhetsvärdet ligger framförallt i det dramatiska händelseförloppet som utspelar sig i samband med det inträffade. Principen om det oväntade och dramatiska i kombination med en kontroversiell straffmetod är det som förhöjer nyhetsvärdet. Statistiskt sett så vet jag inte hur ofta avrättningar går snett, men jag anar att liknande fall är tämligen ovanliga. Och något som i högsta grad bidrar till den massmediala uppmärksamheten. Nyhetens allmänintresse förstärks också av att det misslyckade avrättningsförsöket, då medierna nu kan följa upp det inträffade när nästa försök inleds. Det blir en sorts makaber cliffhanger av det hela som sannolikt kommer aktualisera nyheten även den kommande veckan. När de väl lyckas eller åter misslyckas.
Ytterligare en faktor som förstärker nyhetsvärdet är att artikeln handlar om brott, lagar och straff. Vanligen värderas nyheter som avhandlar ämnet ganska högt. Dödsstraffet, som många en har en åsikt om, bidrar också till ett allmänintresse som medverkar till att nyhetsvärderingen blir högre.
Nedan följer ett axplock av de sajter där nyheten publicerats.
Aftonbladet
Nyheter24
Svenska Dagbladet
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)