Blogguppgift B: Etik i medierna

Namn- och bildpublicering på misstänkta brottslingar är en svårt publicistisk avvägning och skiftar givetvis från fall till fall. Uppenbarligen finns det också stora redaktionella skillnader i vad som anses vara rätt att göra. Efter att jag lyssnat på ett avsnitt av programmet Medierna som handlade om mordet på en homosexuell man i Malmö framhävs också de redaktionella olikheterna i hur dessa etiska avvägningar hanteras. Vilken trosuppfattining de misstänkta hade, och att den ena drev en blogg om religion och moralfrågor blev föremål för debatt i den fortsatta rapporteringen om mordet.

I det specifika fallet lutade sig vissa medier sig lugnt tillbaka på att informationen om de misstänkta brottslingarnas bakgrund, religiösa övertygelse och etniska tillhörighet redan fanns tillgängligt på nätet. De bygger också sina argument för publiceringen på att allmänheten, utan större ansträngning, kan söka reda på informationen om de misstänkta gärningsmännen. Varför skulle de i det läget inte själva publicera uppgifterna? Jag anser dock att det ligger en stor skillnad i att publicera uppgifterna redaktionellt och att informationen publicerats på ickeredaktionella sajter. Jag tycker det är tveksamt att göra den jämförelsen. Det kan bli väldigt komplicerat om argument som dessa ska få utrymme att styra hur ”gammelmedia” hanterar dessa etiska frågor.

Sydsvenskan rapporterade mer restriktivt om händelsen då åklagaren redan på ett tidigt stadium avfärdade att det skulle handla om ett hatbrott. Istället menade han att det rörde sig om mycket mer vardagliga saker som bakomliggande skäl till det inträffade. Baserat på detta valde tidningen att fortsätta sin rapportering om händelsen, utan märkbara inslag av religion och information om de misstänktas bakgrund. Enligt mig var det ett bra val i detta läge.

Aftonbladet, som gärna kliver över lik i sin jakt på lösnummerförsäljning , gjorde givetvis det rakt motsatta. Det spekulerades friskt om tänkta motiv till mordet baserat på den misstänktes blogg och trosuppfattning. Andra medier valde en slags gyllene medelväg och berättade lite om bakgrunden men med större försiktighet. Skulle jag som ansvarig utgivare ställas inför situationen är det naturligtvis väldigt svårt att ta ett korrekt beslut. Vad är allmänintresse och vad är irrelevant information? Visst fanns det förmodligen ett allmänintresse i de misstänktas bakgrund, men baserat på åklagarens uppgifter och den knapphändiga information som fanns hade jag varit varsam med publiceringar om religiös uppfattning och de misstänktas bakgrund.

Ytterligare ett fall för diskussion var när Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad nyligen publicerade bilden på en misstänkt våldtäktsman. Som i skrivande stund tydligen blivit häktat, dock genom tips efter ett inslag i TV3:s Efterlyst och inte genom de bilder som publicerats i NWT och VF.

Eftersom allmänintresset var stort och det verkade finnas klara bevis mot mannen kan jag till viss del tycka att det är en godtagbar publicering. Det finns också en aspekt i att varna allmänheten, vilket ytterligare förstärker argumenten för tidningarnas agerande. Men jag tycker också att utvecklingen kan bli farlig. Jag tror det finns en risk att vi vänjer vid ett nyhetsutbud där vissa medier inte drar sig för namn- och bildpubliceringar på misstänkta. Medierna som gör valet att publicera dömer också per automatik den misstänkte i allmänhetens ögon. Något som bör lämnas till rättsväsendet. Det finns också klara etiska aspekter i att ta hänsyn till anhöriga som drabbas av dessa publiceringar. Och vart stannar utvecklingen? Kommer vi i framtiden även kunna se namn- och bildpubliceringar där brottet befinner sig lägre i straffskalan än vad vi får se exempel på idag?